Skriva Skriva Skriva
Nu var det ju väldigt länge sedan ni läsare faktiskt fick läsa om vad jag och Robert gjort i våra otroligt spännande liv.
Som jag skrev i förra inlägget så har jag ägnat min senaste vecka till att spela spel på datorn.
Därför tänker jag istället berätta lite om vad jag gjorde förra veckan. Veckan som var min sista vecka i årskurs 8.
Det är ju den veckan som ska vara den lugnaste veckan utav alla veckor under läsåret. Det är ju då man ska städa lite, lämna in böcker, leka lekar, ta det lugnt och njuta utav solen. Så var inte den veckan för mig. För mig var det den mest hektiska veckan under hela min skolgång.
Smart som jag är insåg jag på måndagen att jag knappt börjat skriva på min bok som skulle vara inlämnad senast på torsdagen. Eftersom att vi fått jobba och skriva på våran bok under lektionstid borde jag ha hunnit en bra bit. Men på grund utav bristande fantasi, hade jag inte under lektionstid kunnat komma på vad min bok skulle handla om.
Opptimistisk som jag är tänkte jag att jag hade gott om tid på mig och bestämde därför mot mitt bättre vetande, att jag tillsammans med Robert skulle gå ut och spela golf på måndagskvällen.
Alltså blev det inte ett ord skrivet under den dagen.
Nu började jag själv verkligen inse hur mycket efter min tidsplanering jag låg. Jag började bli lite smått desperat under tisdagens utflykt till Långsjön. Fast då hade jag iallafall fått en ganska stor överblick om vad boken skulle handla om. Det skulle bli lite prison break, lite andra världskriget och mycket spänning.
Så fort jag kommit hem satte jag mig ner och började skriva på min berättelse. Jag stannade endast upp för att äta middag och för att göra ett antal toalettbesök.
Klockan 22.30 gick jag och lade mig med kramp i högra handen och en berättelse som var halv-färdig.
Nu började jag se lite ljus i slutet utav tunneln. Jag hade bara ett problem. Jag hade ingen aning om hur boken skulle sluta.
När jag klockan 15.00 på onsdagen entrat mitt hem, satte jag mig direkt ner och började skriva på min bok. Även denna dag tog jag bara paus i yttersta nöd-fall. Klockan 22.00 hade jag skrivit runt 25 a4. Fortfarande hade jag ännu inte kommit på hur boken skulle sluta. Nu började paniken stioga inom mig. Vetskapen om att jag sedan var tvungen att renskria allt ihop var inte något som lugnade mig. Jag började känna hur min fantasi började tyna bort. Istället satsade jag på att börja renskriva. När klockan var 01.40 på torsdagsmorgonen hade jag fortfarande inte kommit på hur min bok skulle sluta. Dock hade jag nu lyckats renskriva det jag tidigare skrivit.
Klockan 02.00 gick jag trött och lade mig.
När väckarklockan ringde vid tiden 05.00 var det med nöd och näppe som jag lyckades ta mig upp ur sängen och börja skriva ännu en gång. när jag äntligen lyckats skriva klart min bok såg jag att klockan hunnit rinna iväg till 20 över åtta. Vilket innebar att hade mindre än 20 minuter på mig att ta mig upp till skolan. Så med tom mage och min tjocka bok under armen började jag springa upp till skolan.
Det var med löpsteg som fick geparder att se långsamma ut som jag precis han i tid.
Boken i sig kan jag inte uttala mig om. Jag skrev den med sådan fart att jag helt glömmt bort vad den handlar om.
//Robin
Som jag skrev i förra inlägget så har jag ägnat min senaste vecka till att spela spel på datorn.
Därför tänker jag istället berätta lite om vad jag gjorde förra veckan. Veckan som var min sista vecka i årskurs 8.
Det är ju den veckan som ska vara den lugnaste veckan utav alla veckor under läsåret. Det är ju då man ska städa lite, lämna in böcker, leka lekar, ta det lugnt och njuta utav solen. Så var inte den veckan för mig. För mig var det den mest hektiska veckan under hela min skolgång.
Smart som jag är insåg jag på måndagen att jag knappt börjat skriva på min bok som skulle vara inlämnad senast på torsdagen. Eftersom att vi fått jobba och skriva på våran bok under lektionstid borde jag ha hunnit en bra bit. Men på grund utav bristande fantasi, hade jag inte under lektionstid kunnat komma på vad min bok skulle handla om.
Opptimistisk som jag är tänkte jag att jag hade gott om tid på mig och bestämde därför mot mitt bättre vetande, att jag tillsammans med Robert skulle gå ut och spela golf på måndagskvällen.
Alltså blev det inte ett ord skrivet under den dagen.
Nu började jag själv verkligen inse hur mycket efter min tidsplanering jag låg. Jag började bli lite smått desperat under tisdagens utflykt till Långsjön. Fast då hade jag iallafall fått en ganska stor överblick om vad boken skulle handla om. Det skulle bli lite prison break, lite andra världskriget och mycket spänning.
Så fort jag kommit hem satte jag mig ner och började skriva på min berättelse. Jag stannade endast upp för att äta middag och för att göra ett antal toalettbesök.
Klockan 22.30 gick jag och lade mig med kramp i högra handen och en berättelse som var halv-färdig.
Nu började jag se lite ljus i slutet utav tunneln. Jag hade bara ett problem. Jag hade ingen aning om hur boken skulle sluta.
När jag klockan 15.00 på onsdagen entrat mitt hem, satte jag mig direkt ner och började skriva på min bok. Även denna dag tog jag bara paus i yttersta nöd-fall. Klockan 22.00 hade jag skrivit runt 25 a4. Fortfarande hade jag ännu inte kommit på hur boken skulle sluta. Nu började paniken stioga inom mig. Vetskapen om att jag sedan var tvungen att renskria allt ihop var inte något som lugnade mig. Jag började känna hur min fantasi började tyna bort. Istället satsade jag på att börja renskriva. När klockan var 01.40 på torsdagsmorgonen hade jag fortfarande inte kommit på hur min bok skulle sluta. Dock hade jag nu lyckats renskriva det jag tidigare skrivit.
Klockan 02.00 gick jag trött och lade mig.
När väckarklockan ringde vid tiden 05.00 var det med nöd och näppe som jag lyckades ta mig upp ur sängen och börja skriva ännu en gång. när jag äntligen lyckats skriva klart min bok såg jag att klockan hunnit rinna iväg till 20 över åtta. Vilket innebar att hade mindre än 20 minuter på mig att ta mig upp till skolan. Så med tom mage och min tjocka bok under armen började jag springa upp till skolan.
Det var med löpsteg som fick geparder att se långsamma ut som jag precis han i tid.
Boken i sig kan jag inte uttala mig om. Jag skrev den med sådan fart att jag helt glömmt bort vad den handlar om.
//Robin
Kommentarer
Trackback
