Robin&Robert

Nej mina kära vänner, jag har inte störtat med planet hem från Norge och dött. Dock så har jag brytit båda mina armar och därav följer mitt långa skriv-uppehåll....
Okay.. Det kanske inte var helt sant.  Sanningen är den att jag helt enkelt inte haft tid att skriva. Och jag kommer inte att ha det på yttligare 5-6 dagar. Så ni läsare dår hålla ut ett litet tag till innan jag börjar skriva ordentligt igen. Detta inlägg är ett litet "Hej jag lever fortfarande" inlägg så att säga.
Det är så att jag tillsammans med min mor, plastfar och plastbror tidigt sätter oss i bilen för att avnjuta en fem-timmars efterlängtad bilresa innan vi når vårt slutmål i form utav Halmstad. Klockan kommer att ställas på den otroligt roliga tiden 07.30. Vilket i stort betyder att jag har 30 minuter på mig att - Gå upp. Äta frukost. Borsta tänderna. Duscha. Fixa sig iordning. Och tillsist packa.
Eftersom att jag är så pigg på morgonen så tror jag inte alls att jag kommer att få några problem med att hinna.
Just packningen är jag extremt nöjd med mig själv över för att jag sparat den till avfärdsdagen.
Wish me luck !

//Robin

Denna ledtråd var lite mer klargörande än den föregående. Men hur hamnade jag bredvid Em-uppladdningens konferencierer, med en mikrofon i min hand och en så vackert sjungen låt att hela kungsan var i tårar ?
Jo det ska jag ta och berätta.
Efter att ha fått min vackra t-shirt signerad gick jag tillsammans med Elsa, Klara och Elin iväg för att se vad mer vi kunde underhålla oss själva med under resten utav dagen.
I mitten utav Kungsträdgården såg vi tre stycken uppblåsbara-tält där det var packat med folk. Vi bestämde oss för att gå dit för att titta vad man kunde göra där.
Vid första tältet var det en massa skokartonger som var uppställda som tre ringar. En stor, en mellan stor och en liten.
Vi såg folk stå och kicka i den största utav ringarna dock var det ingen som klarade det till den mellersta.
Vi ställde oss i kön och efter en liten stund vart det min tur. Jag kände redan innan att det här är min grej det. Om det är något jag kan så är det kicka en fotboll. När jag var yngre så kunde jag stå i flera timmar och endast öva på att jonglera bollen på mina lår, fötter och huvud. Jag gick hur enkelt som helst ifrån den första och den mellersta ringarna utan att tappa bollen en enda gång. När jag kom till den minsta utav ringarna tappade jag faktiskt bollen en gång. Men med bländande teknik och stöd från mina vänner klarade jag det den andra gången och jag fick då ett litet pris.
Priset var en liten svartpappersbit som man vid ett annat tält kunde byta in mot en blå adidaströja.

En bild på min blåa adidaströja.

Efter att ha sett den blev Elin väldigt avundsjuk och försökte därför ett otal gånger att upprepa min bedrift att vinna en. Dock utan resultat.
Tillslut gav Elin upp hoppet om en tröja och vi gick tillsammans mot scenen för att kolla vad som hände där. Dock utan Klara då hon tvingats lämna oss för att träffa sina syskon.  
När vi väl kom dit så berättade konferencierer att det från början var tänkt att de skulle ha en singstar-tävling. Men utav någon anledning så hade singstar-maskinen gått sönder. Därför tänkte han att de som ville skulle kunna komma fram och sjunga en sång i micken.
Givetvis såg jag då mitt storatillfälle att visa upp min starka stämma. Så jag började samla mod samtidigt som två tjejer som vardera såg ut att vara i 5-års åldern klev fram och började sjunga på "lilla snigel".
Efter att de sjungit klart tog jag ett djupt andetag och ropade  - Jag skulle kunna tänka mig att sjunga !
Varpå konferencierern kommer fram till mig och resten utav historien känner ni som sett videon redan till.
Jag hade blivit övertalad utav Elsa och Elin att sjunga Innan natten vaknar - Sebastian Krantz. Istället för någon utav Amy Diamonds låtar. När jag klämt fram den sista meningen på låten (Din kärlek blev förkort, den blev för kooooort.) med sådan lidelse att jag själv fick gåshud. Så fanns det inte ett enda öga på hela kungsträdgården som var torrt.

Efter att jag satt hela kungsträdgården i tårar så var det ett annat band som fick kliva upp och underhålla publiken.
Ett band vid namn Devochka !
Eftersom att dom är världens kändaste och bästa band så blev publiken helt galna och kastade upp diverse blommor, nallar, och underkläder.

Seriöst så var nog Devochka det band som drog minst publik till sig under hela Em-uppladdningen. Inte nog med att det knappt var några som tittade på. De som väll kollade satt helt tysta och vägrade att applådera imellan deras låtar.
Eftersom att Devocka hade kommit ända från USA för att spela så kände jag och Elsa att vi var tvugna att ge dem lite uppskattning. Därför började vi våldsamt att klappa händerna samtidigt som vi skrek - YOU GUYS ROCK !
Vårat vilda betende gjorde att vi drog till oss fler blickar än vad själva bandet hade gjort under den tiden de spelat.
En annan som uppmärksammade oss var en man som tidigare stått med en videokamera och filmat bander Devochka när de spelat. Han började nu filma oss istället samtidigt som han sa till oss. - Say hello to Mtv !
Varpå vi fick ett flumm-anfall och började skratta samtidigt som vi vinkade och skrek - Hello !
En minut efter att han återgått till att filma bandet fick jag en tanke i mitt huvud som jag hlgt delade med mig till både Elsa och Elin. - Shit det där kankse visas i tv !
Jag såg på både Elin och Elsas blick att även de trodde att så kuinde vara fallet. Så därför gick vi fram till mannen som filmat oss och frågade på bruten engelska. - Excuse me. Is this going to be broadcastet on television ?
Varpå mannen svarade - Yeah. I don't know when or on what channel but its going to be broadcastet in USA.
I can give you my e-mail and then you can mail me and then i'll tell you the exact date and time.
Än så länge har vi inte hunnit maila honom. Men när vi gjort det och vi vet vilken tid och datum så kommer jag att lägga upp det här på bloggen så att ni läsare vet när ni ska knäppa på tvn.
Efter att bandet spelar upp alla sina låtar och fått en relativt liten applåd utav den uttråkade publiken. Så träffade vi både bandet och mannen som filmat oss vid en taxi bredvid scenen. Sångaren i bandet gick fram till oss och gav oss en pappersbit med han autograf på. Jag, Elsa och Elin stirrade förvånat på varandra och tackade sedan mannen så otroligt för denna fina gåva. (En gåva som jag nu gissar ligger i en papperskorg någonstans.)
När mannen som filmat oss såg att vi stod där så ropade han på oss att vi skulle komma till honom.
Han frågade på engelska hur gammla vi var. Vi svarade att vi var 15. Han såg besviken ut och sade sedan att de hade en fest på en pub lite längre bort och om vi ville så skulle vi kunna gå dit. Så skulle han skriva upp oss på vip-listan.
Så vi gav våra namn och han skrev således upp dem på en lista.
Efter en stunds tänketid kom vi fram till att vi skulle skippa festen. För det första började klockan redan bli mycket och för det andra så var vi ganska säkra på att vi skulle behöva visa legg även om vi stod på vip-listan.
Därför började vi istället traska iväg mot tågstationen.

//Robin