Robin&Robert

Som ni uppmärksamma läsare kanske märkt, har det här på bloggen kommit upp två mycket vackra dikter.
Dikterna var tillägnade mina underbara vänner Klara (a.k.a Klas) och Therese (a.k.a Thore). 
Anledningen är en ganska lång men rolig historia, här kommer den !

Det var under en rast på fredagen som jag, Klara, Therese och Niklas promenerade till Huddingegymnastiet.
Niklas frågar mig om han kan låna en tjuga.
- Självklart lånar jag ut 20-kronor till dig ! Svarade jag glatt.
- Tack ! Du är så gullig. Sa Niklas smörigt.
- Ja, vad gör man inte för sin bästa kompis ? Frågade jag.  

Då tittar Klara förvånat upp. Med en chokad stämma säger hon
- Men jag som trodde att jag var din bästa kompis
- Ja, men han sa attt jag var gullig ju !  Sånt ger bonus poäng !
- Jaha, ja det var ju lätt att ligga bra till hos dig då. Muttrade Klara, uppenbart irreterad.

Detta var bara början. När Klara cirkus 2 timmar senare lyssnade på musik från min mobil råkade hon spela upp ljudet på en bebis som skrattar. När Therese hörde skrattet sa hon fyndigt
- Men Robin har du spelat in dig själv när du skrattar ?
Som alla nog förstår kände jag mig otroligt kränkt och ledsen. När Therese fick se mina tårfylda ögon, antar jag att hon kände enorma skuldkänslor. Det var nog då hon bestämde sig för att gottgöra mig. Jag antar även att Klara, då såg en gyllene chans att bli min favorit-kompis igen. Så därför både städade dom mitt skåp och ritade den vackraste teckningen mina ögon någonsin skådat. Teckningen föreställde en Mcflurry deluxe. Min favorit glass. 
När jag väll kom till mit skåp helt omedveten om att dom städat mitt skåp och ritat mig en teckning. Fann jag inte riktigt någon anledning att öppna skåpet. Therese räckte över nycken till mitt skåp. (Hon har den på sin nyckelknippa för att jag inte ska tappa bort den).
 Men jag skakade på huvudet.
- Nej tack, jag behöver inget därifrån. Sa jag.  
Nu började Klara och Therese bli smått desperata. Dom var ju tvugna att få mig att öppna skåpet utan att jag skulle förstå att nånting var i görningen.
Klara säger lite lurigt - Men vi har ju engelska gloser till på måndag !
Nej det har vi inte säger jag lite överraskat.
-Läraren har iallafall inte sagt något.
.............
- Men Robin  har du min religons bok ? Frågar Klara lite smått desperat.
- Nej ? Men varför vill du ha den ? Vi jobbar ju inte ens med den.

När jag ser Klaras bedjande blick beslutar jag att det är bäst att jag slutar fråga och bara tittar om jag råkar ha hennes bok i mitt skåp.

När jag sedan ser mitt städade skåp är min första tanke att jag råkat öppna någon annas skåp. Jag inser dock snabbt att det inte verkar troligt. När jag ser teckningen förstår jag att det är underbara Klara och Therese som fixat till mitt skåp. Jag blir helt mållös och står där helt tyst. Jag tror att jag kramdade om dom så många gånger att dom aldrig mer vill ha en kram av mig.
Jag kände efter det skuld, och att jag nu var tvugen att tacka för denna fina gest på ett mycket speciellt sätt.

När jag tänkte som hårdast fick min hjärna en utav sina sällsynta snilleblixtar.
Jag ska tacka dom med en dikt ! Finns det något finare sätt att tacka någon ?
Så där har ni anledningen till att två vackra dikter legat uppe på bloggen
För dom som har missat dikterna så finns dom i det tidigare inlägget - Det vackraste jag vet.

//Robin